Svensk intevju om Balkankrigen med en serbisk nationalist &a...

Balkan: ett mångkulturellt föredöme?

Ursprungligen publicerad på http://www.realisten.se

Här nedan följer en längre och matnyttig intervju med en serbiske nationalist som ger sin syn på kriget i Jugoslavien, de etniska konflikterna, dess konsekvenser och dess efterdyningar. Följande intervju är särskilt intressant då vad som hände i Srebrenica allt mer på senare tid har lyfts fram som ett nytt skuldankare för vita nationalister att bära. Därför kan det vara läge att bena ut vad som egentligen hände, och fråga sig själv om konflikten i själva verket inte symboliserar och på ett väldigt blodigt och obehagligt sätt också exemplifierar varför den påtvingade mångkulturen och idén om att tvinga ihop vitt skilda etniska och religiösa grupperingar är så destruktiv och skadlig till sin natur.

Kan du börja med att berätta lite om dig själv?

Jag kommer ursprungligen från norra Serbien, och min mors familj härstammar från västra Slavonien som är i dagens Kroatien, med rötter även i västra Bosnien, och min faders familj från norra Serbien, nära den ungerska gränsen.

Jag växte upp i Belgrad, den serbiska huvudstaden, som en helt vanlig kille, men kom att redan från en ung ålder instinktivt hysa en stark raslig medvetenhet, särskilt då det kom till zigenare, mellan vilka relationerna alltid varit mycket spända, men även albanerna och bosniakerna (Bosnien-muslimerna), som jag uppfattade som väldigt annorlunda och med helt andra värderingar och en annan syn på världen.

Krigen i forna Jugoslavien började när jag var 17 år gammal och fortfarande gick i högskolan (motsvarande gymnasiet), så mycket tidigt började jag se saker som fick mig att börja ifrågasätta all den propaganda som kommunistregimen hade proppat mitt unga huvud fullt med, som den upphöjda ”broderskapen” och ”enigheten”. Och då saker och ting snabbt började försämras, och alla de etniska spänningarna som legat där under ytan så sakta började bubbla upp, så eroderades också de sista illusionerna jag hyste om att det skulle vara möjligt att hålla samman detta mångkulturella bygge, och jag kom till den insikten att ett samhälle bara kan hållas samman och bäras upp framgångsrikt av ett enat folk, och att separata nationalstater, alternativt separata konstitutiva regioner som i vårt specifika fall – separata levnadsrum – separation – var den enda egentliga och hållbara lösningen.

Tjänstgjorde du själv?

Ja, jag var stationerad kring Sarajevo, den nuvarande Bosniska huvudstaden, under 1994 och 1995, vilken är belägrad i nordöst. Jag var också iväg en session i västra Bosnien. Under Kosovokonflikten var jag senare tre månader i Podujevo och en runda i Pristina. Bosnien var lite annorlunda jämfört med Kosovo eftersom vi i den förra hade etablerade frontlinjer, medan du i Kosovo var mitt bland den albanska befolkningen i stort sett hela tiden, och frontlinjen i den meningen var ”överallt”, och du kunde aldrig riktigt vara säkert utan behövde ständigt vara på din vakt. Den perioden med den ständigt överhängande osäkerheten var för mig den allra värsta. Jag lärde känna många landsmän som kom till att stryka med i enkla, fega bakhåll.

Hur minns du tillbaka på den tiden?

Det är klyschigt, men det tål faktiskt att upprepas: krig är inte glamoröst på något som helst sätt. Alls. Det är en kombination av mestadels långa perioder av tristess – särskilt om frontlinjerna har stabiliserats för en stund – kyla, hunger, sömnlöshet, depression, osv, och korta perioder av intensivt kaos och adrenalinpåslag med våld, blod och död. Men med det sagt, så inser jag att det är en del av livet, ett nödvändigt ont i vissa fall, men med betoning på nödvändigt och ont. Det är möjligtvis njutbart för psykopater och muslimska fanatiker, men om du är en normal funtat person, så är det det inte.

Men om vi då backar tillbaka klockan lite, till slutet av 80- då Jugoslavien börjar spricka i sömmarna tillsammans med Sovjetunionen och stora förändringar låg i luften. Hur var den allmänna stämningen? Vilka förväntningar hade du personligen gällande vad som komma skulle i regionen? Var situationen mycket spänd mellan serber och muslimer?

Då det gäller de serbisk-muslimska relationer i Bosnien före kriget, så varierade det beroende på vilket område du rörde dig i. Generellt var väl stämningen något så när dräglig, åtminstone i storstäderna, såsom den tidigare multietniska huvudstaden Sarajevo under, som nu är i praktiken rensad och uteslutande muslimsk. De anti-nationalistiska jugoslaviska kommunistiska idéerna hade lyckats ta tag sig lite mer i städerna, även om man i stort höll sig till sina egna, jämfört med hur det såg ut på landsbygden där folk var mer religiösa och traditionellt bundna, och muslimerna mycket mer radikaliserade. Serbiska och muslimska byar var separerade, med stor ömsesidig misstänksamhet, och detta måste förstås i sitt historiska sammanhang, som sträcker sig tillbaka århundraden – ja över ett årtusende – då serberna ofta kämpat och blivit massakrerade av ottomanerna – turkarna – innan de till slut kom till att driva dem på porten.

Min egna sinnesstämning som en ung grabb då saker började falla samman var en av rädsla, eftersom jag hade en känsla av att det inte skulle bli någon sansad splittring, då vår region alltid varit mer instabil och polariserad, både religiöst, kulturellt men framförallt etniskt. Men jag trodde fortfarande inte att den skulle behöva bli så blodig som den senare skulle visa sig bli, och det hade den ju heller aldrig blivit, om det inte vore för de illsinta yttre krafter som lade sig i och förstörde alla möjligheter och ansträngningar till en fredlig lösning.

Jag tror att vi gör bäst i att ta ett steg tillbaka och ge läsarna lite historia och sammanhang. Vad kan du berätta om det artificiella landbygge som var Jugoslavien?

Den första Jugoslaviska staten bildades 1918 som en monarki, av tre konstitutiva södra Slaviska områdena Serbien, Slovenien och Kroatien. Serberna var de enda av de tre som redan hade statsbildning, då Slovenien och Kroatien hade varit en del av det österrikisk-ungerska imperiet. Serbien hade inte egentligen behöver göra detta, de hade valet av vistas oberoende, men offrade sin suveränitet för detta multinationella projekt under den smått överoptimistiska visionen om att ”förena alla sydslaviska folken”. I mitt tycke, och för områdets och Serbiens utveckling, så var det ett stort misstag.

Hur som helst så varade denna första Jugoslaviska skapelse, som var en monarki, på papperet fram till 1941, då Tyskland invaderade, efter att det då tungt brittiskinfiltrerade styret hade upprepade gånger tillbakavisat de erbjudna tyska villkoren.

Efter några blodiga år av stridigheter i regionen, så återuppstod Jugoslavien 1945 efter kriget, då i kommunistisk kostym, och den som tillskansat sig ledarpositionen denna gång var Josip Broz Tito – kort ”Tito” – som senare kom till att leda landet i dryga 3 ½ decennium fram till sin död 1980.

Det var kommunisterna som utarbetade de artificiella gränsdragningarna i Jugoslavien, som senare i modern tid efter sönderfallet skulle komma till att bli en källa till sådana blodiga konflikter. Dessa interna administrativa dragningar var i stort sett lika godtyckliga som de i tidigare kolonial-Afrika ,då de tog väldigt liten hänsyn till dess historia och dess befolkning, så i den meningen var det ganska ironiskt att se hur det hycklande väst först deklarerade att de minsann ALDRIG skulle acceptera att dessa gränser överskreds, bara för att senare göra en kovändning och inte bara godkänna utan militärt understödja det, då det nalkades omdragningar som skulle göras på bekostnad av serberna, både i fallet med Bosnien och senare Kosovo. Tito var också den som påbörjade processen att överföra den historiskt serbiska provinsen Kosovo till albanerna, och han gav dem till och med villkorlig autonom status 1974. Detta var en del av en medveten plan, där han starkt uppmuntrade utomstående albansk migration till Kosovo, medan han samtidigt å andra sidan uppmuntrade Kosovo-serberna att lämna provinsen. De gavs också fördelar av den jugoslaviska staten, fick extra incitament till att skaffa större familjer på statlig bekostnad, fri utbildning, hälsovård, privilegierade statliga jobb, osv. Jugoslavien, Kosovo i synnerhet, var som ett paradis på jorden för albaner under denna tid, framförallt då man jämförde med förhållandena i Albanien där despoten Hodza då styrde över den mest isolerade, miserabla kommunistiska avskrädeshögen på detta klot.

Detta eskalerade under framförallt 60- och 70-talet, och denna utveckling skulle komma till att fortsätta fram till Titos död. Och då dessa muslimska albaner väl etablerat ett maktcentrum, och blivit serverade med de fördelaktiga politiska förutsättningar, så började de styra och agera utifrån allt mer etniskt särskilda linjer, efter etniskt diskriminerande lagliga och moraliska principer, vilket gjorde att livet för de lokala serberna blev allt mer odrägligt, och riskfyllt, då de under de allra mest godtyckliga former riskerade att rånas, misshandlas, våldtas av albaner, samtidigt som de albanska kommunistiska tjänstemännen i stort såg mellan fingrarna.

Så, när väl maktbalansen skiftat, och albanerna i det här fallet artificiellt givits tillgång till spakarna, så flög genast allt drömskt utopiskt tal om en ”enad jugoslavisk nation” och ”broderskap” ut genom fönstret, och det klanmässiga etniska rättesnöret härskade än en gång?

Precis så. Sedan var det ju som redan nämnt sanktionerat från centralt håll under decennier, med det outtalade målet att etniskt rensa området på serber, vilket i talande stund tragiskt nog är att betrakta som ett i stort sett fullbordat faktum.

Hur reagerade serberna i gemen på det här?

Med ilska och med försök till motstånd med de politiska medlen de hade till buds , men det var få utanför Kosovo-provinsen som fattade vad det var frågan om. Landet så slutet, och den nödvändiga informationen och perspektivet för att kunna forma sig en rättvis bild av vad som pågick gavs aldrig i den mediala bevakningen, och var inte överhuvudtaget tillåtet i det hårt hållna politiska samtalet. Man ska komma ihåg att det här var långt, långt före internet och den fria informationens tidsålder, och att den statliga pressen var totalt kontrollerad, med en tydlig agenda av att nedspela alla etniska splittringar och framförallt all tillstymmelse till serbisk nationalism, vilket sågs som det största potentiella hotet. Lite som “Pravda” I Ryssland, och liknande det du ser idag, med andra ord, både här i Serbien och i västvärlden i stort, men med mycket större och mer långtgående befogenheter. Om ni tycker att det är svårt att slå sig igenom och nå fram till era indoktrinerade landsmän idag, med dagens alla oändliga kommunikationsmöjligheter, så kan du ju föreställa dig hur det var på den tiden.

Det du beskriver här tycker jag belyser den inneboende problematiken med den påtvingade ideologiska konstruktionen som är mångkulturalismen: det kanske låter bra och sympatisk på papper (även om också det i sig verkligen tål att diskuteras) men det överensstämmer helt enkelt inte med verkligheten eller med den mänskliga naturen. Och de som bekänner sig till dessa egalitära drömska principer, och lovordar ”tolerans” och ”mångfald” i anti-nationalistisk bemärkelse, vilket alltid uteslutande är vi vita människor och vita nationer, sidar i praktiken istället mot sig själv, sitt eget folk, sin egen familj, sina egna barn och framtida generationer – sina egna intressen – eftersom de enklare, mindre toleranta, mer etniskt orienterade grupperna alltid bara drar plump nytta av detta naiva vita flummeri för att avancera och främja sina egna intressen. Och när maktpendeln sedan har svängt över, som i fallet med Kosovo, så ser vi inte alls samma tendens att den nya majoritetsgruppen skulle plocka fram silkesvantarna och själva börja värna om minoriteter, utan snarare istället en upptrappning av våldet ,då man nu har ytterligare resurser till sitt förfogande att kunna hävda sig. Och detta bekräftas också var dag av erfarenheterna i hela det multikulturella väst.

Visst är det så. Och för att igen återknyta till Balkan, och till de som i väst som säger nationalism och att allt tal om etnicitet är ont och en källa till hat och elände: Varför stödde då dessa anti-nationalistiska, liberala, ”upplysta” västerlänningarna just det i vår region, genom att ge politiskt, ekonomiskt, medialt och militärt stöd till dess mest extrema förespråkare? Enkelt uttryck så kunde de bosniska och albanska muslimerna inte göra någonting fel eftersom de var de officiellt utnämnda offren. Kroaterna i sin tur var någonstans mellan offer och förövare, beroende på vilka de bråkade med: när striderna stod emot serberna presenterades de som offer de med, men när de bosniska kroaterna istället stred mot bosniakerna i vissa regioner så kallades och framställdes de istället som ”de onda angriparna”.

Ja, detta är ett bekant fenomen, med en förvriden inre hierarki som ofta kan te sig väldigt komplicerad och förvirrande, speciellt i nutid, där det i ett land som Sverige (tyvärr) tar sig riktigt extrema och farsartade former. Somalier, araber, kurder, asiater, zigenare, judar, muslimer, extrema feminister, homosexuella, transsexuella, etc, etc, i en enda stor mix, inte sällan med intressen och åsikter som står i direkt motsatsförhållanden till varandra, alla inom ett regnbågskollektiv konkurrerar om att ta sig till toppen av offer- och ”diskriminerings”-pyramiden och att tillskansa sig de resurser, anslag och positioner som finns, och där den enda riktiga gemensamma nämnaren att de vill se vita etniska svenskarna, som helt och hållet byggt upp landet och dess institutioner, och fortfarande, visserligen med allt större svårigheter, håller det flytande, politiskt och moraliskt plockade isär och förpassade längst ner i hierarkin, i egenskap av upplevda vita privilegierade förtryckare.

Hah! Ja, men bara för att understryka den punkten: Serberna var i själva verket de minst etnocentriska och nationalistiska av alla de fd jugoslaviska folken, och många anammade faktiskt helt och hållet naivt och dumdristigt den multikulturella Jugoslaviska-identitetet som sin nationalitet vände sin serbiskhet ryggen, allt för den drömska ”broderskapen” och ”enigheten”. Det fanns ett talesätt som löd: ”ett svagt Serbien är lika med ett starkt Jugoslavien”.

Eller med andra ord: en svag Serbiskhet lägger grunden för ett starkt mångkulturellt Jugoslavien.

Det vill säga samma tvingade princip som präglas ut även i Sverige (och stora delar av väst) idag: en svag svenskhet och en svag vit etnisk och nationell identitet lägger grunden för ett ”tolerant” mångkulturellt samhälle. Ja, tills dess att dessa nya artificiellt framcurlade grupperingarna själva växt sig starka nog att i sin tur kunna hävda sina egna specifika intressen. Och det är en fas vi allt mer börjar röra oss in i Sverige för närvarande. Men nog om det. Vi lämnar det här sidospåret och låter dig återuppta där du slutade. Tito har just dött…?

Ja, 1980, och efter ytterligare några år av eskalerande problem så börjar påtryckningarna från den serbiska allmänheten om att försöka göra något åt den allt mer outhärdliga situationen bära frukt, och man inledde ansträngningar från centralt federalt håll i Belgrad, vilka den då stigande stjärnan på politikerhimlen Slobodan Milosevic var delaktig i, att återställa ordningen i området och tygla denna dysfunktionella autonomi och det parallellsamhälle som hade växt fram.

Spänningarna var stora både i regionen och i sovjet i öst, och stora förändringar och förväntningar låg i luften. Denna period alla dessa konkurrerande aktörer, intressen och agendor är en källa till stor förvirring hos många utomstående, mig inkluderad, så jag vill be dig om att först försöka ge oss en överblick avseende vilka som strävade efter vad, och varför, för att sedan försöker vägleda oss genom den.

Visst. Vi hade slovenerna som eftersträvade suveränitet längst till norr väst; kroaterna som ville ha en egen stat i nordväst (delvis inkluderande områden som var till majoriteten serbiskt befolkade); de bosniska muslimerna, som backades upp av den islamiska världen, som vill ha en islamistisk stat i Bosnien; albanerna, vilka som redan nämnts mestadels befolkade regionen Kosovo i söder, med ambitioner att så såmingom kunna införsluta området i ”Storalbanien”; ”makedonierna”, en falsk etnicitet skapad av Titos kommunister för att pressa Grekland, ett mismasch av albaner, slaver, greker, turkar och zigenare, som ville ha självständighet i ett litet område i södra Serbien, söder om Kosovo. Och naturligtvis, slutligen, serberna, den jugoslaviska centralmakten som förfogande över armén, med socialistledaren Slobodan Milosevic vid makten, som ville hålla det mycket komplexa området tillsammans ekonomiskt men tillåta regionalt etniskt självstyre, och undvika våldsamma försök till förhastade och tvingade utbrytningar som i sin tur skulle splittra regionen och innesluta serbiskt eller av andra bebodda områden under ett fientligt styre.

Och hur utspelade det sig?

Sloveniens självständighetsförklaring kom först, den 25 juni 1991, och var den i särklass minst komplicerade och smärtfriaste utbrytningen (”tiodagarskriget”), då de områden de gjorde anspråk på i stort sett var etniskt homogent befolkade av slovener utan några större oklarheter. Etnisk homogenitet är inte bara bra för det egna landets utveckling, utan även då det kommer till ärliga och rationella gränsdragningar och kompromisser, skulle man kunna säga.

Därefter den kroatiska deklarationen, officiellt på samma dag, på vilken det skulle följa stridigheter serberna och kroaterna emellan, kretsandes kring de serbiskdominerade områden som de ville inkludera i Kroatien. Dessa stridigheter av varierande men generellt lägre intensitet skulle löpa parallellt med de som snart skulle komma att bryta ut i Bosnien, och skulle få sitt slut samtidigt genom samma fredsförhandling.

Kan du berätta om den serbiska kroatiska delningen och den historiska fientligheten? Med tanke på förutsättningarna och den pressade situationen i regionen, så förefaller det konstigt att två kristna och vad som ser ut att vara likartade kulturer och etniskt broderliga folk fortfarande är så fientligt inställda till varandra?

Den serbiska-kroatiska konflikten är gammal som spår tillbaka till en religiös splittring, som härleder tillbaka till kampen mellan Konstantinopel och Rom (serbisk-orthodoxa och kroatisk-katolska), men vi är precis som du antyder egentligen brödrafolk. Historien är alldeles för omfattande för att ens våga sig på någon slags summering, och jag som icketroende med en minst sagt skeptisk inställning till det kristna inflytandet, både i dåtid och nutid, finner det kvarlevande och till stor del religiöst grundade gamla agget folken emellan otroligt tröttsamt. Om vi inte kan leva tillsammans och umgås som två relativt likartade sydslaviska folk som talar samma språk, så borde vi ju åtminstone klara av att inte bråka med varandra, och förmå sluta upp kring de mest väsentliga frågorna. För allt smågnabbande och prestigesökande är passé vid detta kritiska skede där vi är under hård press som vita i regionen, i Europa och i västvärlden i stort. Det är en tvist mellan europeiska brödrafolk liknande den mellan tyskarna och polackerna, som vi har sett alldeles för många av genom historien. Det vi borde fokusera är de krympande serbiska och kroatiska demografiska talen, och det växande bosniska, albanska, zigenska antalet och inflytandet i regionen.

Jag ska försöka hålla dessa sidospår korta, eftersom vi har mycket att försöka hinna med och täcka in, men jag måste verkligen tillägga att jag personligen inte tål blind chauvinism och hat mellan europeiska folk, särskilt inte i dessa tider. Jag betraktar det som fullständigt oacceptabelt. Vi lever inte på 1800- eller 1900-talet längre, där så många av de katastrofala misstagen som vi nu får äta upp var gjorda, och det är något som många av våra folk fortfarande inte greppat, tyvärr.

Många av dina svenska läsare kanske tolkar denna intervju i den andan: samma gamla tröttsamma Balkan-tjafs de hört 100 gånger förut, i det här fallet serbiskt självrättfärdigande, serbiskt rationaliserande och serbiska subjektiva tolkningar av en hård konflikt, där alla betedde sig vidrigt i omgångar, och där ingen egentligen har rätt att påstå att den var bättre än den andra. Och om de nu gör det, skulle det visserligen vara ett steg i rätt riktning jämfört med den västerländska mediabilden, i vilken de ”chauvinistiska, expansiva, Srebernica-folkmördande” serberna utmålades som bovarna, men de skulle fortfarande missa den huvudsakliga poängen.

För det som hände på Balkan fortfarande ÄR i allra högsta grad relevant och viktigt för att i sin tur kunna förstå och korrekt tolka det som händer idag, vilket är anledningen till att jag överhuvudtaget gick med på att spendera min tid på att göra den här intervjun. Visst, att få möjlighet att bemöta de mest upprörande lögner och balansera upp bilden av Serbien i kriget, och att faktiskt presentera vår sida av konflikten som visar att vi i grunden hade rätten på vår sida, eller kanske ännu bättre uttryckt: att den muslimska bosniska-albanska-US-Nato axeln inte hade det, och att de bär den störst skulden till att ha orsakat detta krig, är givande för mig som serbisk nationalist, men ärligt talat: min nationella fåfänga och värnade om den ”serbiska äran” är inte så viktig i detta skede – om folk trots allt väljer att tro på lögnerna så här 20 år efter så får de väl göra det – men eftersom konflikten och skeendet är en del av en större bild, så är det viktigt att varje europeisk och vit nationalist åtminstone ges en ärlig chans att tillgå informationen.

Det är mycket intressant att ta del av ditt perspektiv.
Vad hände sedan?

Därefter var det ”Makedoniens” tur att förklara sig självständiga, vilket gick ganska smärtfritt, då regionen alltid legat avskiljd från resten av Jugoslavien, med ett bergområde som utgör en naturlig gräns och naturligt egentligen hör samman med Grekland. Det är numera en urfattig bananrepublik allierad med Turkiet, som följer i deras ledband och hetsar och provocerar sina grekiska grannar i söder. Det enda som är roligt och värt att nämna om den där deprimerande landsplätten är att de har ett enormt Alexander-den-store-komplex, och bygger hela sin falska självbild på att ha anor tillbaka till den stortiden.

Och så Bosnien. Vad var det som utlöste stridigheterna? Vad handlade konflikten egentligen om?

Enligt den gamla jugoslaviska konstitutionen var Bosnien en federal republik inom Jugoslavien som hade tre officiellt erkända konstitutiva folk, likt Schweiz – där de italienskspråkiga, tyska och franska alla lika utan två att kunna gå samman och rösta över den tredje. Serberna utgjorde drygt 30% av befolkningen år 1991, kroaterna ~17% och Bosnierna ~43% (resterande småprocenten var albaner och andra minoriteter). Alla större beslut, såsom en konstitutionell statlig ombildning, hade varit tvungen att genomföras med konsensus av alla tre grupper. Så om till exempel bosniakerna och kroaterna ville bryta sig loss från Jugoslavien och regionen, var de fria att göra det, men de kunde inte ta sig rätten att göra det och ta med sig de bosniska serberna, som också var konstitutiva medborgare. Ytterligare ett ”problem” var att de Bosniska territorierna, enligt de faktiska lagfartsbevisen, ägdes till 70% av serber, på grund av det faktum att bosniakerna, även om de var fler än oss, alltid historiskt främst varit koncentrerade till de större städerna. Detta går att återknyta ända tillbaka till den osmanska ockupationen, där turkarna kontrollerade städerna, men inte så mycket landsbygden, för att de var så svårkontrollerade och motståndet från serberna där var så starkt.

Och det tål att understrykas: det så kallade ”landet” Bosnien-Hercegovina hade alltid endast varit en geografisk enhet, en region, aldrig en stat med internationellt erkända gränser, fram tills dess att FN / västmakterna erkände deras illegitima utbrytning, vilket blev startskottet för de riktigt storskaliga stridigheterna.

Kriget kunde lätt ha undvikits i Bosnien, det är detta man måste ha klart för sig, och det såg länge ut som att man också skulle lyckas få till en godtagbar kompromiss för alla, då i Februari ’92, på en fredskonferens i Lissabon, Bosnien-serberna, kroaterna och bosniakerna hade samlats och kommit överens om ett bilda en förbundsrepublik i Bosnien som skulle vara fredligt indelad i tre etniska separata områden. Europeiska förhandlare stod bakom denna deal, som innebar att Bosnien skulle förklaras till en självständig stat för första gången, men där Bosniens kroater och serber, som tillsammans ugjorde en majoritet, samtyckte till separationen och i sin tur också skulle garanterats sin frihet. Det lät väl som en osedvanligt vettig lösning för alla parter? Nej, se, inte för amerikanerna skulle det visa sig, och den judiske Jugoslavien-ambassören Warren Zimmerman, som skulle komma till att spela en nyckelroll. De hade nämligen andra planer.

Istället, i slutet av mars, alltså bara knappt en månad sedan det preliminära Lissabon-avtalet godkänts och förhoppningarna var stora på att det ändå skulle kunna gå att lösa på fredlig, så ogiltigförklarade den muslimska bosniska ledaren Alija Izetbegovic plötsligt den lösning som han tidigare skrivit under på, efter det att den judisk amerikanska ambassadören övertygat honom om att USA i hemlighet egentligen favoriserade en centraliserad enhetsstat, Bosnien-Hercegovina, och att de skulle garantera bosniakerna en god uppbackning i händelse av konflikt. På detta vis kastades den i stort sätt redan färdigförhandlade fredsuppgörelsen, som skulle ha avvärjt ett inbördeskrig i Bosnien bort, bort på det mest vårdlösaste och cyniska sätt.

Och den 4 april 1992, bara ett par dagar senare, tog ordförandeskapet i den ”Socialistiska republiken Bosnien och Hercegovina”, utan serbiska representanter deltagande, beslut om att mobilisera de territoriella försvarets soldater och poliser. Samma dag deklarerade EG – den Europeiska Gemenskapen – vars uppdrag nu bakats in och är motsvarande EU – att de också slopade Lissabon-avtalet, för att två dagar senare, den 6:e april, fullborda kovändningen med att erkänna Bosnien som självständigt under den islamiska extremistens Izetbegovic ledarskap. Detta följdes av USA:s redan inräknade röst dagen därpå, och dolken var då slutligen inkörd till handtaget i ryggen på Serberna, och det halvsekel-långa försöket att sakta bygga upp ett minimum av ömsesidig respekt som skulle göra det möjligt för alla att verka i regionen tillsammans fredligt och på någorlunda god fot, sköljdes bort i ett svep, och det storskaliga kriget bröt ut.

Frågan är: enligt vilken sjuk logik kunde bosniakerna anses ha rätten att kontrollera HELA Bosnien för sig själva? I ett land där de inte utgör en majoritet och där de historiskt inte har besittningsrätt? Serberna vill till denna dag inte ens ha hela Bosnien, eller alla landområden som olagligen blev stulna från dem, utan bara den reducerade del som kallas ”Republika Srpska”, som endast utgör ca 47% av dagens Bosnien. Detta dessutom under ledning av denne Alija Izetbagovic, en ökänd islamist och tidigare författare till den ”Islamiska deklarationen”, skriven 1970, som förkunnade att samexistens och fred mellan den islamiska religionen och icke islamiska sociala och politiska institutioner inte är möjlig.

Serberna fann sig nu istället plötsligt under belägring i ett fientligt muslimskt dominerat land, som med internationellt stöd från både väst och hela den muslimska världen förklarat dem ogiltiga inte bara som en konstitutiv nation, utan indirekt som folk i deras eget land . Över 3 års blodig kamp skulle följa.
Planen från Izetbegovics sida var att koppla samman denna islamiska stat med den tungt muslimskt befolkade södra serbiska regionen ”Raska”, som då kunde skapa en korridor till det större albanska Kosovo genom att också tvinga ett par södra serbiska län att också inneslutas i Kosovo. Detta hade sedan länkats till Makedonien, vilket är över 40% muslimer, med Turkiet som den övergripande politiska/andliga militära beskyddaren.

Turkiet var inte det enda muslimska land som var intresserade av att blanda sig i konflikten, och som var villig att finansiera och skydda denna potentiella islamiska lydstat mitt i Sydeuropa, utan den backades upp av Saudiarabien och alla de sunnimuslimska Gulfstaterna, inklusive egyptiska Muslimska brödraskapet, som sedan länge aktivt redan stött muslimerna i Bosnien. Inte ens shiamuslimska Iran ville missa den här chansen att öka sitt inflytande i regionen, och gå miste om den symboliska muslimska internationella ”cred” som stod på spel, och bidrog även de med vapen och stöd till Izetbegovic muslimska regim, trots att den stöddes av Clinton och det hatade USA – ”den store satan – som i sin tur inte heller verkade särskilt besvärade av den ohederliga alliansen. Nej, de tillät glatt generösa leveranser av iranska vapen till Bosnien kriget igenom, främst genom staden Tuzlas flygplats, belägen i den nordöstra delen av landet, som var en av FN förklarad skyddad zon.

Så du ser: i vår region kan du ertappa de mest underliga sängkamrater i akten, och för första gången gjorde Iran temporär sak med både USA , de sunnistyrda, vanligtvis fientliga, Gulfstaterna och Al-qaida knutna jihadmiliser. Samma aktörer som Iran nu har emot sig då de försöker försvara och återigen stabilisera Syrien.

Vi siktar inte på någon fullständig redogörelse för kriget, då skulle vi behöva några böcker för att göra (lästips och dokumetärstips kommer i slutet av artikeln), så vi försöker att främst plocka fram ditt intressanta perspektiv och dina intressanta synpunkter – den mer ingående läsningen styr ju den intresserade läsaren enkelt upp på egen hand – men vi måste naturligtvis tala om en av de mest centrala händelserna på vilken hela diskursen kring kriget och oroligheterna på Balkan i allmänhet kommit kretsa kring, en utav de enskilt mest hypade historiska händelserna i modern tid: det påstådda folkmordet i Srebernica. Med tanke på dess helt avgörande politiska, men även propagandistiska värde, för att rättfärdiga och motivera den anti-serbiska dödsstöten. Vad har du att säga om det?

Väldigt mycket! Hah! Men först lite bakgrund: Srebrenica är en gammal bergsby, numera lilla stad, som ligger i östra Bosnien, huvudsakligen omgiven av serbiska byar. Så sent som 1948, hade den fortfarande en knapp serbisk majoritet. Under kommunismen så sjönk den serbiska andelen av befolkningen snabbt, medan den muslimska växte, så att den serberna andelen var nere på dryga 25% av stadens befolkning vid folkräkningen 1991, av totalt dryga 40 000 invånare, men de var fortfarande i stor majoritet i de omgivande byarna/städerna.

När kriget sedermera bröt ut 1992, så stod många av de allra hårdaste och blodigaste striderna mellan de serbiska och muslimska krafter i just östra Bosnien längs floden Drina, där många serbiska områden kring muslimska fästningar som just Srebrenica och närliggande Gorazde kom under hård attack, då de muslimska styrkorna försökte koppla dem samman med varandra, för att på så sätt kunna skapa sig ett kontinuerlig kompakt territorium där i östra Bosnien. Detta skulle i sin tur utgöra den bas från vilken de skulle kunna gå in i det tidigare nämnda ”Raska”-området i Serbien, för att på så sätt kunna strypa den viktigaste suppleantvägen till Bosnien-serberna och svälta dem ur kriget. Därefter skulle man kunna skapa den korridor som skulle sammanlänka Kosovo med Bosnien, Albanien och Makedonien, nämnd tidigare.

Det bör också noteras att en hel del av de muslimer som kämpade i BSA och plundrade de närliggande Bosnien-serbiska byarna hade sänt sina egna kvinnor och barn till Milosevics påstådda ”islamofobiska skräckvälde” i Serbien, så att de där skulle vara i säkerhet. Även många muslimer från Serbien lämnade sina familjer bakom sig och korsade in i Bosnien för att kämpa mot de bosniska serberna. Inte märkligt iofs, för stridigheterna var extremt blodiga, bortsett från det faktum att Serberna och den mycket mer ordnade, organiserade, traditionellt styrda, reguljära Serbiska armen inte attackerade byar och kvinnor och barn på måfå, såsom de i många fall autonoma, kringflackande muslimska grupperingarna gjorde.

Det var även ett ordentligt inflöde av samma typ av inhyrda jihadistiska-legosoldater som du nu ser halshugga civila i Syrien, som med Izetbegovics goda minne drog runt i mindre grupperingar och lemlästade civila serber och attackerade byar (som jag kommer återkomma till mer senare). Hur många de ditresta ”bosnien-mujahiddinerna” var till antalet vet ingen säkert, men ~2000-3000 är en siffra många tror ligger nära sanningen, och jag är benägen att hålla med.

Eftersom de serbiska styrkorna sträcktes mycket tunna, och inte hade i närheten av det manskap som muslimerna kunde sätta på marken, så hade de också väldiga svårigheter med att skydda varenda by, och detta utnyttjades av de muslimska krafterna – de lokala men även de utländska jihadistiska- som gick på blixträder mot serbiska byar, ofta plundrandes och slaktandes allting i sikte.

Men trots att den muslimska krigföringen var mycket blodig och hänsynslös, så var den inte särskilt framgångsrik rent militärt, och Bosnien-serberna gjorde sakta men säkert framsteg, avancerade, erövrade områden, förstärkte sina positioner, och den 16 april 1993, efter påtryckningar från USA och den muslimska världen, för att förhindra det förestående, från ett muslimskt perspektiv förödande, nederlaget i regionen, förklarades den muslimska enklaven Srebrenica till ytterligare en av FNs avmilitariserade ”säkrade zoner”. Området skulle fredas från ”…väpnat angrepp eller annan fientlig handling”, och vaktas av en liten skyddsstyrka från FN kallad UNPROFOR – United Nations Protection Forces. Bosniska serberna gick med på detta, men problemet var att det inte fanns några bestämmelser i resolutionen om en avväpning av den tungt beväpnade muslimska divisionen som var baserade i staden.

Innan vi fortsätter till upphällningen, så vill jag bara snabbt ge några exempel för att synliggöra den förstörelse muslimerna skapade, vilket världssamfundet än till denna dag ignorerar. Här har du listade några av de överfallna serbiska byar i området som jämnades med marken:

Osredak May, 92
Oparke 1 juni 92
Zagora 5 juli 92
Zalezje July 12th, ’92
Pajici och hrana 25 juli 92
Brezani juli 30, 92
Fakovici oktober, 92
Kravice januari 7, 93

Under de tre och ett halvt åren av stridigheter och muslimska vansinnes-attacker i områdena kring Srebrenica förlorade över 4000 serber, däribland kvinnor och barn, sina liv. Åtminstone 1000 av dessa mördades i räder av grupperingar EFTER det att Srebernica blivit förklarad till en ”säker” zon, och som opererade utifrån det område som skulle föreställa ”demilitariserat”. Detta nämndes aldrig i den västerländska nyhetsrapporteringen, och det nämns heller aldrig idag då violinerna börjar spela för det påstådda ”folkmordet”, för om dessa offer, och den situationen som faktiskt uppstod, tas i åtanke så spricker redan där den uppblåsta Srebernica-bubblan som en ballong, och många grupper, Nato inkluderad, som investerat det mesta av sina marker avseende trovärdighet och moraliskt kapital, skulle lämnas med byxorna nere.

Serberna tvingades således att underordna sig detta FN-beslut, och en i sanning Kafkaaktig situation uppstod: de muslimska styrkorna kunde då fortsatt gruppera sig och planera sina attacker i lugn och ro, för att sedan, i skydd av natten, blixtöverfalla serbiska byar och döda allt i sikte, och därefter retirera tillbaka till säkerhet i det av FN demilitariserade-området. Det som av åtminstone några uppriktigt välmenande men naiva länder i FN var tänkt att vara en zon där civila kunde freda sig, vilket i sig inte var en ond tanke, förvandlades istället till ett näste från vilket dessa bestialiska grupperingar kunde utföra vilka övergrepp de ville utan reprimander.

Och serbernas protester föll givetvis på döva öron. Vi gjorde oss även själva skyldiga till tveksamma val och visade prov på tvivelaktigt omdöme, då vi i vår iver att inte stöta oss med FN släppte igenom humanitära konvojer av mat och medicin till Srebrenica, i vilka det smugglades vapen och ammunition till den isolerade enklaven, som möjliggjorde att situationen kunde fortlöpa i över två år. De hårt ansträngda och utsträckta serbiska styrkorna hade som sagt behov av förstärkningar på andra platser, men var istället tvungna att ödsla dyrbar tid på denna bisarra katt och råtta-lek.

Men slutligen så var måttet råget, och i juli 95, till det hysteriska skriket av det plötsligt igen så samvetsgranna internationella samfundet, Belgrads (Milosevics) ogillande, och Natos hyttande finger, så intog den bosnienserbiska armén slutligen Srebrenica. Då de gjorde detta möttes de av 20 000 i huvudsak muslimska kvinnor, barn och gamla som lämnats kvar, och de garanterade och försörjde för evakueringen av alla som ville lämna staden. (Här är en videoupptagning från det) De flesta av männen, med så mycket serbiskt blod på sina händer, hade gett sig iväg, fullt beväpnade, för att försöka bryta igenom den serbiska inringningen, och för att så småningom kunna återansluta till de muslimska grupperingar bakom de serbiska linjerna.

Om de muslimska soldaterna nu var så rädda för att de inkommande, påstått bestialiska, Bosnien-serbiska trupperna skulle slakta dem – hur kunde de då lämna bakom sig sina kvinnor och barn? Sanningen är att de i själva verket mycket väl visste att serberna inte var några djur, att serberna till skillnad från dem inte hade autonoma slakttrupper som kunde bete sig hursomhelst, och att de inte hade några influgna jihadistiska-skuggrupperingar som kunde döda och lemlästa utan att något ansvar skulle utkrävas.

Om ni bara tar ett steg tillbaka som neutrala observatörer och ser på det Serbiska beteendet och förhållningssättet genom hela perioden. Är det verkligen sannolikt, då man tar i beaktning att de suttit och bitit sig i läppen och slitit sitt hår i frustration över att inte kunna hämnas och sätta stopp för de fräcka strövargängen, precis av den anledningen att de inte ville skada de känsliga diplomatiska relationerna, efter provokation på provokation på provokation, månad efter månad efter månad, plötsligt bara skulle få för sig att gå bärsärk och sedan döda ”8000 oskyldiga bosnier, främst pojkar och män”, i ett område under FNs uppsyn, samtidigt som kvinnorna och barnen eskorterades, under den påstådda förevändningen att de plötsligt fick för sig att staden skulle ”etniskt rensas”? Låter det logiskt? Låter det rimligt?

Nej, det som hände var att muslimerna, trots den Bosnien-serbiske överbefälhavaren Ratko Mladics upprepade uppmaningar om att kapitulera och att lägga ner sina vapen, hade bestämt sig för att försöka bryta sig igenom våra linjer. Striderna stod i skogarna kring vägen som gick mot det muslimska fästet i den tidigare nämnda fredade zonen kring staden Tuzla i Nordväst. Under några dagar av intensiva stridigheter, och några veckor av efterföljande lågintensivt sökande, så strök kring 1000 muslimer med. Delar av de personer som tillfångatogs avrättades på plats, olyckligtvis, då filmerna på några av dessa ögonbindelbepryddas sista sekunder vid livet filmades och kom att kavlas ut i internationell media och till att spela en central roll i det efterföljande propagandamaskineriet för att skapa myten om ”folkmordet i Srebernica”.

Jag säger ”olyckligtvis”, för det var verkligen otroligt dödats på det viset av Bosnien-serbiska soldater, fyllda av hat och vrede och hämndlusta efter att i många fall fått sina egna familjer mördade. Men jag kan ärligt medge att det inte är på grund av någon större sympati för ”offren”, även om det är fel även i krig och ska beivras, utan för att de inte förtjänade att dö denna falska martyrdöd efter allt det grymma de hade gjort. Det bästa hade varit om de ställts inför rätta och sedans slängts i en fängelsehåla för att aldrig mer se dagens ljus.

Och varje år sedan dess har de bosniska muslimerna fortsatt att lägga till nya namn på listan över ”massakerns offer”. Alla namn på muslimska soldater som dödades i strider kring enklaven före juli 95 sedan början av kriget 1992 är med på den, vilket är åtminstone 2000. Därtill människor som dog innan kriget överhuvudtaget startade. Därtill människor som övernaturligt har dött två eller tre gånger, då förteckningarna är gjorda från olika källor, och en persons namn ofta stod skrivet på olika listor och därför kom till att omnoteras och räknas 2, 3, 4, 5 gånger. Därtill från olika områden i Bosnien, därifrån människor fortfarande, än till denna dag, regelbundet förs till Srebrenica för återbegravningar, med medföljande mediajippo och krokodiltårar, som tjänar till att hålla propagandan och dödskulten levande och ”ständigt aktuell”. Även många bosniska muslimer som nu bosatt sig i västra Europa, inte minst i Sverige som jag vet har en stor bosnisk-muslimsk diaspora, har bokförts som döda. Även många av de oidentifierade ”muslimska” kroppar som hittats runt området har visat sig i själva verket serber, osv, osv, osv – ni förstår poängen, och ni förstår de riktigt sinnessjuka dimensioner som denna propagandaskapelse har tagit sig.

Bill Clinton framför ett Srebernica minnesmonument högtidligt hedrandes minnet av ett gäng fallna jihadmiliser.

Det kallas ofta ”det största folkmordet på europeisk mark sedan ”förintelsen”, och det är inte av en slump. Bortsett från den medföljande dödskulten och det anti-nationella, anti-vita symboliska värde man försöker slå an på, så har du även fler likheter, med försök och påtryckningarna att driva igenom en lagstiftning som skulle göra ”förnekelse”, d.v.s det vanliga historiskt vetenskapliga ifrågasättandet och granskandet – det som vi ägnar oss åt nu – olagligt.

Denna myt är därtill extremt farlig, eftersom den används idag, och kommer att användas av framtida generationer av ”kränkta muslimer”, som en central drivkraft för framtida brott och terror mot serber då stridigheter igen blossar upp. Precis som i USA, där ständig judisk media bombardemang riktas mot svarta gällande hur onda vita är på grund av slaveriet och segregeringen, som uppsåtligen piskar upp de rasliga motsättningarna och ger de svarta en historisk snedvriden bild, ett agg och en självrättfärdighet vilket bidrar till oproportionellt våld över rasgränserna mot vita, vilket den judiska liberala pressen i sin tur ursäktar och gömmer undan mediarapporteringen. Ett bra nutida exempel på vilka sjuka proportioner den förvridna rapporteringen kan ta sig, är de mediala förvrängningarna och det gigantiska mediauppbådet kring Travyon Martins död och den nyss avslutade George Zimmerman-rättegången.

Vad följde efter Srebernica?

Nato hade utfört mindre taktiska flygattacker mot Serbiska mål redan sedan på mitten av 1994, men med hjälp av den enorma propagandakampanj som drog igång i västelänsk media efter den här händelsen, så kom de den 30 augusti 1995 till att slutligen iscensätta den storskaliga bombkampanjen mot Bosnien-serberna.

Det föranleddes och slutgiltigt utlöstes av ännu en påstådd “serbisk” massaker i Markale, bara dagar innan bombningarna började, där ett torg med civila bosniaker väntades på bröd utanför ett bageri utsattes för artilleribeskjutning som dödade 38 personer och skadade 75. Det mediala maskineriet drog på fulla växlar om det ”fruktansvärda övergreppet”, vilket visserligen är förståeligt, det var en hemsk aktion – men problemet är att det snabbt gick att konstatera att målen omöjligen kunnat nås från de Serbiska positionerna, och att det i själva verket var Bosnierna själva som ännu en gång, för detta vara bara ytterligare en gång i ordningen, planerat och iscensatt en attack för att vinna sympatier för sin sak. Detta backades också upp av flertaliga vittnesuppgifter, och påtalades också av många av FNs representanter och andra neutrala observatörer. Så tidigt som 1992 så sade General Mackenzie, ansvarig för FN:s räkning i Sarajevo det här om fenomenet: ”If I were successful to convince them to stop killing their own people for the CNN (publicity), we may have had the peace long ago”.

Men freden skulle så småningom komma, då de storskaliga bombräderna mot de Bosnien-serbiska positionerna, utförda av över 400 Nato-plan, tillsammans med två Kroatiska offensiver i norr, tvingade de kraftigt försvagade Serberna och de andra krigströtta parterna till förhandlingsbordet, som kom till att mynna ut i Daytona-avtalen som undertecknades den 14 december 1995, som satte stopp för stridigheterna. Avtalet, som slöts mellan tre missnöjda parter, som hatade varandra mer än någonsin tidigare, över en region som nu var ytterligare plågad av över tre år av blodiga stridigheter som hade slukat mer än hundratusen människoliv och tvingat hundratusentals människor på flykt, hade rätt så stora likheter med det tidigare Lissabon-avtalet, vilket fick även många Bosniska muslimer att ställa sig den tillsynes befogade frågan: vad var det egentligen vi hade slagits för? Varför rev Izetbegovic först upp det påskrivna avtalet, för att sedan efter tre blodiga år godkänna ett snarlikt?

Fast nu var det ju inte riktigt så det låg till, även om avtalet kunde ge sken av det, då det formellt garanterade Bosnien-serberna rätten till en egen stat (”Srpska”), med en stor del självstyre, med en egen militär, egna inre gränskontroller, eget polisväsende, etc. Nej, så fort avtalet godkänts och vapnen lagts ner, så började Nato, med en stor närvaro på marken, tillslagta och förverka Bosnien-serbiska armament, arrestera påstådda ”krigsförbrytare”, avsätta serbiska borgmästare och tillsätta bosniakiska, och strategiskt attackera, dellegitimera och försvaga det Bosnien-serbiska civilsamhället, på samma sätt som de tidigare på det militära planet bombarderat dem till underkastelse. Genom att demonisera landets ledarskap (Milosevic som en folkmördande galning), genom att på stor internationell skala haussa upp påstådda illdåd och övergrepp (Srebernica, andra ”massakrer”), och genom att lägga krigsskulden på serberna som ensam drivande part (etniskt rensande, expansiva, chauvinistiska ultranationalister), avsåg man på bred front demoralisera och trycka ner folket till underkastelse och avnationalisering. Det finns återigen en hel del likheter med det som tyskarna utsattes för efter andra världskriget, och hur det kriget har framställts för eftervärlden.

Och denna utveckling fortsätter till denna dag, där de överkörda och mycket försvagade Serberna, med de stationerade Nato-trupperna på markens goda minne, fortsätter att tappa mark och politisk kontroll över områden i både Bosnien, Serbien och det snart fullständigt på serber etniskt rensade Kosovo, som backades upp av Nato under den andra rundan av bombräder och västlig söndring mot oss serber 1999, vilket ledde till deras i praktiken och senare faktiska illegala utbrytning och självständighetsförklaring 2007. Krigsåren orsakade också en gigantisk “brain drain” då hundratusentals serber flydde utomlands och blev kvar där, och den demografiska situationen för Serberna I regionen I stort är absolut katastrofal till råga på allt, med rekordlåga födelsetal och en snabbt åldrande befolkning. Min åsikt, och min förhoppning, är att de som lever I diasporan borde och också kommer att återvända till Serbien då vi återvinner vår självständighet och vår framtidstro.

Ja, vi kom överens om att vi istället skulle hänvisa till mer utförlig läsning om den konflikten istället (länkar slutet av artikeln), vilken förtjänar en ordentlig redogörelse, istället för att försöka hafsa igenom det.

Men det många då frågar sig: varför tog egentligen USA och Nato så otvetydigt bosniakernas (och senare albanernas i Kosovo) sida? Varför slöt de denna oheliga allians med Iran och muslimska extremister? Vad var motivet? Syftet? Den geopolitiska rationalen? Det framstår vid första anblick väldigt märkligt och motsägelsefullt, då Serbien är ett kristen vitt land, som lycker mycket närmare väst och USA rent kulturellt och även genetiskt.

Det för oss tillbaka till den inledande punkten om nationalism, och vi kan se hur det kan användas och kanaliseras genom den sionistiska väst, som offentligt fördömer det, och inte drar sig för att söndra en stat om de ser som ett hinder för att utöka sin makt och sin kontroll i en region. Situationen i Syrien idag är likartad, där vi ser västländerna backa upp de extrema islamister och kvinnofientliga våldtäktsmän som just nu försöker störta den måttliga, inklusiva, statligt sekulära, multietniska, multireligiösa Syriska staten som leds av den reformvänlige och västutbildade Bashar Assad. Detta absoluta hyckleri bör verkligen belysas gång på gång till alla dessa naiva liberaler i väst som fortfarande återrapar nonsens om att stödja ”demokrati”, ”jämlikhet”, ”tolerans”, ”kvinnors rättigheter” och vars idoler är Hillary Clinton och Barack Obama.

Dessa jihadistgrupperingar och ”muslimska extremister” har vi ju numera vant oss med som gängse gruppreringar sedan 9/11, men det är nog först iom situationen i Syrien som vi faktiskt aktivt stödjer dem med enorma mängder vapen och förnödenheter, och tillåter jihadmiliser som bär upp europeiskt eller nordamerikanskt pass att rekryteras och bege sig ner. Ja, det är ju åtminstone vad många tror. I själva verket så utspelade sig ju exakt samma sak i Bosnien-konflikten, och mellan 1992 till 1995 så rekryterade jihadister aktivt från unga invandrade muslimer på platser som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Och underrättelseorganen och säkerhetspolisen i de europeiska länder såg även då, precis som nu i Syrien, genom fingrarna.

De stackars serbiska soldater och civila som blev avrättade av dessa primitiva vildar fick sannerligen inte ett trevligt eller värdigt slut. Det spetsades folk på pålar, det höggs av huvuden som man sendan spelade fotboll med, man slet foster ur gravida kvinnors magar, de mest bestialiska saker – ”you name it, they did it” – och delar av de lokala bosniska muslimerna ville inte heller de vara sämre. Nu är det ju visserligen standard med dessa typer av påståenden om hemskheter som fienden har begått, vilket jag tidigare just också var inne på, men skillnaden är att det I de här fallen finns dokumenterade bevis, så att man slipper alla oklarheter, precis som med videoupptagningarna av den aktuelle ”rebell-ledaren” i Syrien som kannibaliserar på den fallna syriska soldatens hjärta. Om läsaren är av ett så sunt kritiskt sinnelag att han eller hon förhåller sig skeptiskt till allting som ännu inte har letts i bevis, och därtill inte är magkänslig, så är det enkelt att söka upp och verifiera. Jag blir själv illamående av att ens tänka på det, och tänker bespara läsarna de vidrigaste bilderna. Dessa ger jag er dock.

Jag kan garantera er att inte en enda serbisk soldat någonsin deltog i något sådant. Däremot fanns det serber som otillbörligt avrättade muslimska soldater som de fångade, men dessa var oftast de som de visste hade mördat civila, ofta egna familjemedlemmar, men dessa förseddes bara med ögonbindel och gavs en sista cigarett innan det var dags för ett skott i huvudet som satte punkt. Det bör också tilläggas att de flesta av dessa serber som agerade bödlar greps och åtalades av sina egna enheter och befälhavare för det. Några blev till och med dömda och avrättade.

Jag drar osökt paralleller till andra världskriget, där tyskarna osvikligt har porträtterats som de hänsynslösa och onda, både ideologiskt men också i hur de betedde sig på fältet, trots att det i själva verket var de som upprätthöll den överlägset högsta moraliska disciplinen hos trupperna, och som strikt beivrade våldtäkt, tortyr och alla liknande övertramp, ibland även där med direkta avrättningar av de soldater som gjort sig skyldiga till riktigt grova övergrepp. Och den typen av sinnessjuka saker du beskriver ovan fanns ju inte ens i deras begreppsvärld. Annat var det däremot då röda armen mot slutet av kriget strömmade in från öst, där överträdelserna verkligen var så grova, och pågick på en sådan enorm skala, att det nästan är omöjligt att föreställa sig, med hundratusentals kvinnor och barn upprepat brutalt våldtagna, ofta med tillhyggen, lemlästade, brända levande till döds, etc, och där handlade det inte om att arméledningen misslyckades med att hålla koll på sitt manskap, utan att propagandaorganen med pamfletter och flygblad, genom en sådan som den mytomspunna judiska propagandastrategen Ilja Ehrenburg, i själva verket aktivt hetsade och eldade på sina soldater till att döda, våldta och lemlästa så många tyskar som möjligt.

Den huvudsakliga målet i regionen har alltid varit Ryssland, men det serbiska folket har historiskt varit en förlängning av den hatade ryska nationen, på grund av de likartade kulturella religiösa och även etniska bindningar mellan de två folken. Och trots att Ryssland var i inre kaos vid tidpunkten, efter att ha kollapsat och i praktiken blivit rånade och plockade torra av i huvudsak judiska oligarker, så fanns det en verkligt bubblande ilska och instabilitet, och ingen kunde helt säkert säga var man skulle ha björnen om tio års tid. En stark serbisk stat med stor makt i regionen hade då verkligen kunnat vara ett problem för de sionistiska amerikanernas och globalisternas dominans i regionen, en bild som förstärks och bekräftas I efterhand då vi nu kan se ett vitalt och återigen slagkraftigt Rysslands göra ett avgörande ställningstagande mot västmakterna i Syrien .

Förutom fullständig och absolut kapitulation till de västerländska ultimatumen och deras muslimska mördare, så fanns det inte mycket att göra. Serberna försökte med många smärtsamma kompromisser men det var aldrig tillräckligt. Nato behövdes för att få full kontroll över vad som en gång var den självständiga staten Jugoslavien, och det enda sättet de kunde göra det var att stycka upp den i små republiker och banan-satellitstater som Makedonien, som sedan splittrade skulle vara utelämnade och beroende av Nato och EU. De kan då komma in och ge oss krediter med hög ränta, och i gengäld ta alla de nationella resurserna ur landet, medan vi förvandlas till eviga skuldslavar nedtyngda av av räntebetalningarna på de lån som aldrig kan bli återbetalda.

Det är på det här viset de tar kontroll över hela nationer: först genom en militär ockupation, direkt eller via proxy, och därefter genom att införa skuldslaveri. När de då krossat all din infrastruktur, skärt ner alternativt skrotat din militär, och söndrat landet socialt, ekonomiskt och politiskt, så kan de då erbjuda sina krediter, sitt villkorliga ”stöd” och sina ”återuppbyggande” privatiserande entreprenörer. Du integreras då sakta in i deras sfär, som idag sträcker sig till de flesta länder bortsett från några smärre undantag som Iran, Syrien, Nordkorea, Vitryssland, och åtminstone som det verkar hittills, Ryssland under Putin.

Just statsskulden och den allmänna skuldsättningen är en bra allmän värdemätare på hur fritt ett land är. Efter att stora delar av de ryska naturresurserna och tillgångarna hade ”sålts ut”, i.e, stulits, miljardtillgångar reats ut för kanske 1/50 av dess riktiga värde, så fann sig den ryska staten i stora ekonomiska trångmål med en eskalerande statsskuld, och ett historiskt så hårt prövat folk som i gemen inte fått det bättre sedan den sovjetiska kollapsen eller fått tagit del av bytet från den enorma plundringen av deras gemensamma resurser. Putin, denna långt ifrån perfekta ledare, har trots allt sedan sitt tillträde 2000 lyckats vända på skutan och lyckats åstadkomma imponerande förändringar. Han har återvänt stora delar av de stulna resurserna till statlig ägo, människor har fått det bättre med en ~40% reallönsökning, välfärden har förbättrats, enorma infrastruktursatsningar och gasledningsbyggen har påbörjats, och statsskulden har minskat drastiskt till långt bättre nivåer än t ex ett land som Sverige, vilket är rätt så unikt i den vita industriella världen där utvecklingen i regel går, eller snarare rasar, åt motsatt håll.

Jag har tidigare nämnt det faktum att västvärlden betraktade serberna som ryssarnas lillebröder, och eftersom de uppenbarligen inte kunde anfalla Ryssland militärt, så föll lotten på Serbien istället. En bonus, eller kanske till och med en förutsättning, var att de hade den västerländska marionetten Jeltsin vid Rysslands rodret. För vad hade egentligen hänt, hur hade hela den här Balkan-episoden utspelat sig, om Putin eller motsvarande nationell rysk kraft istället kommit till makten 10 år tidigare, direkt efter sammanbrottet? Det kommer vi aldrig få veta. Däremot kan vi med säkerhet säga vad den alkoholiserade människospillra till köpt judisk-oligarkisk marionett gjorde, och fastslå att han inte sidade med serberna utan tvärtom i smyg röstade för sanktioner mot Belgrad under perioden, vilket är ytterligare bevis som visar vilka som egentligen styrde i Moskva under dessa mörka år. Lite falsk bravado fick vi visserligen bevittna i lite svävande kritik av USA och Nato här och där, men det var på en väldigt ytlig, intetsägande nivå, mest för att hålla den ryska opinionen och de då starkare nationalistiska elementen, som starkt sympatiserade med serberna, under kontroll.

En annan aspekt som vi också redan snuddat vid, var att de judiska samfundet vid det här laget under årtionden hade dragit på sig så mycket dålig PR under årtionden i den muslimska världen, på grund av deras folkmordspolitik i det ockuperade Palestina och deras krigande och bråk med grannländerna. Så när Bosnien-kriget utbröt såg de det som en möjlighet till att kunna göra närmanden och förbättra deras ställning, och detta ämnade de åstadkomma genom att slänga dem ett serbiskt offerlamm, och genom att offentligt stå bakom muslimerna med hela den islamiska världen i deras fördömanden. Vi blev också systematiskt jämförda med nazisterna, det skrevs spaltmetrar i judiskägd internationell press om det muslimska lidandet i så kallade döds- våldtäkts(!)- och koncentrationsläger, och slutligen till att bygga upp det symboliskt sprängkraftiga påstådda ”folkmordet” i Srebernica, som den centrala moralisk murbräckan.

Praktiskt taget varenda större judisk organisation i väst samlade in pengar till Bosnien (vilket de senare åter gjorde i fallet Kosovo). Den internationella judiskägda median agerade väloljat, det anordnades oräkneliga kampanjer på universitet över hela väst, det var febril aktivitet från alla direkta eller indirekta lobbyorgan och NGOs (Non Governmental Organizations), etc, etc. Varje motbjudande taktik användes, ingenting bedömdes vara för skamligt eller lågt. Även väletablerade amerikanska PR-firmor som den ökända Ruder och Finn anlitades (som tidigare bl a sålt in lögnen om irakiska trupper dödar kuwaitiska spädbarn som i kuvöser), och det talades om massvåldtäktsläger där serberna skulle ha våldtagit hundratusentals muslimska kvinnor, det var falska massakrer hit och dit, det var alla typer av möjliga och omöjliga våldspornografiska sagor som bara kunde uppstått i den sjukaste av fantasi. Ju mer vansinniga och bestialiska anklagelserna var, desto bättre, tycktes vara devisen. Och då media i 99 fall av 100 inte tillät den serbiska sidan att ge sitt perspektiv, så var det denna bild som så sakta kom att segmenteras. Det fåtal journalister, bedömare och diplomater som försökte att presentera en mer nykter, balanserad bild överröstades, hånades, framställdes som serbiska propagandister och som undfallande för folkmördare, inte sällan med avsked och ödelagda karriärer som följd.

En annan anledning till varför de judiska samfunden och medierna positionerade sig på starkt som de gjorde, var att kriget mot serberna, bortsett från de diplomatiska vinsterna till ingen kostnad för sig själva, kunde agera som ett avskräckande exempel för framtida vita européer som skulle kunna få för sig att ställa sig upp för sina etniska och nationella intressen och nationella självständighet. Det återknöt också starkt till de stora mängderna muslimer som nu var bosatta i Europa, som i mångkulturens tecken ovanifrån påtvingats de europeiska nationalstaterna. För om man från västerländskt håll kunde bevittna muslimerna som ett kollektiv sluta upp bakom Bosnien och i praktiken jihadgalningarna, mot de vita serberna, i vad som var ett försök att köra över och lägga vantarna på historiskt serbiskt område, så skulle eventuellt gammalt sunt förnuft och logiska tankemaner kunna återvända till kontinenten, vilket i sin tur ha väldigt allvarliga konsekvenser för hela det bräckliga ideologiska multietniska bygget. Om de faktiskt skulle börja fundera över ”vad har de egentligen att göra på europeisk mark?”, och över det faktum att de uppenbarligen ser sig själva och agerar utifrån icke-vita etniskt och religiöst kollektiv då det är skarpt läge, och inte som ”svenskar”, ”tyskar”, ”fransmän”, osv, så skulle nog några för mångkulturalisterna skrämmande polletter falla på plats. Och i förlängningen skulle det också kunna appliceras även på andra invandrargrupper, och i slutändan, eller det är åtminstone så många judar ser på det, vändas mot de odiskutabla diasporamästarna själva, som varit de som drivit på allra hårdast för att skapa dagens mångkulturella ordning.

Serbien utgjorde också ett viktigt lackmustest för den nya skolans vita liberala internationalister av Clinton-Blair-typen, som delade visionen om att kunna sätta stopp för det gamla föråldrade konceptet om ”nationell suveränitet”. Bosnien var det första försöket, och Kosovo generalrepetitionen, för den nya typ av utrikespolitik, framarbetade av judiska neokonservativa gamla trotskyistiska förgrundsfigurer som Paul Wolfowicz vars frukter vi sedan skulle få se skördas i Afghanistan, Irak, Libyen och nu i Syrien. Jag skrev att de förkastade alla gamla förställningar om nationell suveränitet, fast det är en sanning med modifikation, då det inte gör det gällande den judiska etnostaten Israel, som kan internera ”infiltratörer” (flyktingar) i koncentrationsläger och vit-fosfor-bomba sina grannars barn utan några som helst egentliga konsekvenser.

Vad hade blivit utfallet om istället Milosovic och serberna ”vunnit” eller kunnat upprätthålla den relativa styrkepositionen de hade haft om det inte hade varit yttre inblandning. Hur skulle partitionen sett ut?

Milosevic ville aldrig se ett nederlag för Muslim bosnierna eller albanerna – han ville ha fred och lugn i Bosnien, och han pressade de bosniska-serberna kriget igenom att göra eftergifter och ligga lågt – och att Kosovo skulle förbli en provins tillhörande Jugoslavien. Denne man, en utav de mest demoniserade i modern tid, var inte en förespråkare av några radikala lösningar överhuvudtaget. Han var och är inte ens någon favorit hos serbiska nationalister, komiskt nog, och med all rätt, för han hade själv en dragning mot det egalitära, och villa ha en modern, enad, slagkraftig socialistisk, jugoslavisk mångetnisk stat efter att ha slängt ifrån sig oket och avarterna från sovjet- och kommunisttiden.

Men hade serber ”vunnit”, eller fått sin vilja igenom i stort under Milosovic så skulle det ha artat sig ungefär såhär:
Slovenien självständigt. Kroatien självständigt med viss grad av självstyre för de historiska serbiska områdena. Bosnien indelat i tre etniska kantoner, en för varje konstituerande grupp, serbiska kroatiska och muslimska, som föreslogs i Lissabon. Och slutligen Kosovo, som en del av Serbien, men med albaner som vanliga medborgare och samma rättigheter som serber, förutsatt att de accepterade och orienterade sig som det och inte istället verkar för att innesluta Kosovo i ett stor-Albanien. Om de inte gjorde det skulle de bli tvingade att ta sitt pick och pack över den Albanska gränsen och stanna där, vilket skulle kunna upprätthållas med hjälp av stängsel längs gränsen. Och igen, då det gäller bosniakerna, så skulle de helt enkelt bli tvungna att acceptera ett fritt Republika Srpska och vara nöjd med sin egna enhet i Bosnien.

Som du ser skulle det inte ha varit mycket av en katastrof för bosniakerna, albanerna eller någon annan om Serbien hade ”vunnit”, men det skulle ha varit ett slag i ansiktet och en enorm prestigeförlust för de judiska internationalisterna, de västerländska liberalerna, NWO förespråkarna, Nato, och den muslimska världen.

… och om du själv får sätta ord på ”vad” – som Lenin sa – ”(nu) bör göras”?

Om Serbien återvann sin suveränitet, och om albanerna och bosniakerna inte varit artificiellt curlade och uppropade, utan istället skulle lämnas till sina egna deviser, så skulle vara många problem kunna lösas väldigt snabbt, även utifrån det nuvarande sorgliga skick landet och folket befinner sig i.
Allt som skulle krävas är ett genuint serbiskt ledarskap, att förrädarna skulle avsättas, och att vi geopolitiskt, med uppbackning av t ex Ryssland, säkra upp läget så att vi denna gång slipper de fientliga yttre övergreppen. Om vi gjorde detta så skulle saker och ting relativt snabbt kunna ställas till rätta.

Jag tror att vi får börja runda av här, även om det finns så mycket mer att tala om och täcka in, och då framförallt Kosovo kriget som skulle bryta ut ett par år senare. Vi kan väl kanske ges möjligheten att få ta del av dina tankar vid något annat tillfälle. Vi har intressanta tider framför oss inte minst i Grekland med Gyllene gryning på stark frammarsch. Det skulle vara intressant att ta del av dina tankar kring dem och hur de kan komma att påverka utvecklingen I regionen. Men slutligen: vilka lärdomar tycker du vi svenskar bör ta med oss ifrån det som utspelade sig på Balkan?

Den viktigaste lärdomen är att ett enat folk, och etnisk homogenitet, delade kulturella och religiösa värderingar, både i ditt eget livsrum och i ditt närområde, är en fantastisk styrka och tillgång. Att mångfald, mångkultur och mångetniskhet leder till misstänksamhet, osäkerhet, fientliga inre spänningar, instabilitet och i slutändan: blodiga konflikter och misär.

Det som får mig att slita mitt hår när jag tittar på länder som Sverige eller Norge är att era nationer har varit så otroligt lyckligt lottade i att vara omringade av vänligt sinnade broderliga nationer, i en sådan isolerad del av Europa, där ingen inkräktare eller erövrare enkelt kan röra sig över en gräns, där ni inte behövt leva med samma geografiskt utsatta situation som oss, Grekland eller Ryssland, som på gränsen till europa behövt kämpa för sin existens i århundraden mot invaderande horder. Och det som gör mig både förbannad, konfunderad och sorgsen är att det ibland nästan verkar som om att det görs med en glädje, att det är med ett självrättfärdigt leende ni begår nationellt självmord genom att villigt betala för importen av problem som bara kommer att fortsatt växa sig större exponentiellt.

Självklart är jag här lite väl hård mot er, då den verkliga skulden vilar på de som har drivit på de som under åtionden har tvingat fram den här utvecklingen ovanifrån, uppbackade av en fientlig massmedia, men ibland verkar det nästan som om många svenskar har någon sjuk, masochistisk, kultbetonad mångkulturell dödslängtan, som verkligen är svår att förstå för en icke svensk som jag själv.

Och som avslutning vill jag önska Svenskarnas Parti och alla genuina svenska nationalister all lycka i eran framtida nationalistiska kamp, och uppmana er att ta lärdom och inspiration ur Gyllene grynings exempel och hålla ögonen öppna och hålla er uppdaterade kring utvecklingen och vad som händer runt om i Europa och fortsatta knyta starkare band mellan de europeiska brödrafolken.

Och jag vill tacka dig för att du tog dig tiden och gav oss den här intervjun, och i min tur önska dig och alla serber lycka till i er fortsatta nationalistiska strävan!

Videoklipp:
Kosovo, Stolen (tjeckisk dokumentär)
[ame="http://www.youtube.com/watch?v=Zp6C18Jb-Dg"]Kosovo, stolen (banned film) - part 1/6 - YouTube[/ame]

Spåren från Sarajevo (norsk dokumentär om Al-qaidas aktivitet i Bosnien)
[ame="http://www.youtube.com/watch?v=Nv_sU9tp9GY"]Dokument UtifrÃ¥n - SpÃ¥ren frÃ¥n Sarajevo - YouTube[/ame]

Jihad in Bosnia
[ame="http://www.youtube.com/watch?v=yn5zFg7pEBE"]Jihad in Bosnia - YouTube[/ame]

Staged Sarajevo Atrocities
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=8E81K71d00U

Skewed media reporting on Bosnia
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jkHp_0SxTQQ

Richard Holbrooke, Deception and American Diplomacy
[ame="http://www.youtube.com/watch?v=ProTZO5ARtw"]Richard Holbrooke, Deception and American Diplomacy - RT 101214 - YouTube[/ame]

Humanitarian Intervention Challenged with Diana Johnstone
[ame="http://www.youtube.com/watch?v=O4GLzz-9lRY"]Humanitarian Intervention Challenged with Diana Johnstone - YouTube[/ame]

MacKenzie and Bisset on Bosnia 20 years later
[ame="http://www.youtube.com/watch?v=es267LuAcAA"]MacKenzie and Bisset on Bosnia 20 years later - YouTube[/ame]

Läsning:

The Agony of Yugoslavia, "THE DAYS OF COLLAPSE"
http://www.vanguardnewsnetwork.com/lettersOct-Nov03/11404banicyugo.htm

(Boktips) Fools' Crusade: Yugoslavia, Nato, and Western Delusions - Diana Johnstone [Paperback]
[ame="http://www.amazon.com/Fools-Crusade-Yugoslavia-Western-Delusions/dp/158367084X"]Fools' Crusade: Yugoslavia, Nato, and Western Delusions: Diana Johnstone: 9781583670842: Amazon.com: Books[/ame]

William Luther Pierces "American Dissident Voices"-sändningar som berör konflikterna på Balkan, i kronologisk ordning:

Vanguard News Network

Forum

Svensk intevju om Balkankrigen med en serbisk nationalist & Google-translated Swedish interview on the Balkan-wars

LOXIST CULTURE

OUR CULTURE

WORLD

About

Contact Us